Dagarna går ihop, liknar varandra. Något jag egentligen inte är rädd för, vardagen alltså. Jag gillar tryggheten en vardag ger. Men just nu vore det ändå skönt om tiden gick lite fortare, om det som komma skall kunde komma nu. För jag behöver solen och värmen och äventyret som väntar i december. Tänk att få andas utan vardag i nästan tre veckor. Prisa Gud, kommer jag spontant uttrycka när jag kliver av planet i fjärran land den 30 november. Eller så skriker jag något mindre religiöst som Fy fan vad skönt, bara för att det skulle vara mer likt mig. För fy fan vad skönt det ska bli med semester.
